Nu ska du få höra en berättelse om skeppet Vasa. En gång i tiden – år 1628 – var det Europas största krigsskepp. Det var tänkt att Vasa tillsammans med flera andra skepp skulle segla över Östersjön till Polen. Sedan flera år krigade Sveriges kung Gustav II Adolf mot sin kusin Sigismund som var kung i Polen. Båda ville vara kung i Sverige och båda två sade sig ha rätten på sin sida.
Skeppet Vasa hade fått sitt namn efter kungens släkt och det byggdes på Skeppsgården som låg mitt inne i Stockholm. Där arbetade hundratals människor. Av stora tunga ekstockar högg timmermännen ut de olika delarna som behövdes till skeppet. För att Vasa skulle bli stabilt la man in tyngd – så kallad barlast – längst ner i skeppet. Barlasten bestod av 120 ton stora runda gråstenar. Sist lyfte man på de stora masterna, 64 tunga bronskanoner, segel och massor av rep.



Hundratals olika träfigurer prydde skeppet. Där fanns rytande lejon, stolta krigare, modiga sjöjungfrur och hemska vidunder. Alla var målade i starka, klara färger – rött, gult, blått och grönt. En del var till och med målade med äkta guld!
Trots att Vasa var ett vackert skepp så var det också skrämmande med sina många kanoner. Utmed skeppets båda sidor stod kanoner i långa rader. Varje kanonlucka pryddes av en ilsken lejonmaskaron – ett färgglatt lejonansikte i trä.
Sjömännen på Vasa kallades för båtsmän. Det var de som arbetade med segel och rep och klättrade högst upp i masterna. De skulle också hjälpas åt med att styra skeppet och hålla utkik. På Vasa fanns det också plats för 300 knektar, som man kallade soldaterna på den här tiden.
Båtsmän och knektar bodde tillsammans mellan kanonerna på batteridäcken. På Vasa fanns det två batteridäck, alltså två våningar med kanoner. Det var trångt och besättningen tvättade sig inte så ofta – så det luktade säkert ganska illa ombord. I trängseln trivdes löss som kliade värre än myggbett! För att få bort de små krypen använde man speciella luskammar. På Vasas tid fanns det inte lika bra sjukhus och mediciner som vi har idag och människorna ombord blev lätt sjuka och smittade varandra.
Båtsmännen packade sina saker i kistor, tunnor och tygpåsar. Deras kläder var gjorda av tjockt ylletyg vilket nog var ganska bra då det kunde bli både kallt och blåsigt ute till havs. I skeppets mattunnor fanns saltad fisk, kött, bröd och ärtor att koka ärtsoppa på. Maten lagades i en stor gryta i skeppets kök som kallades för kabyssen. Besättningen sov och åt mellan kanonerna på det hårda trädäcket. Sju man delade på en och samma tallrik som skickades runt. Under frivakten, det vill säga då båtsmännen var lediga, spelade de spel. De kunde också passa på att laga sina skor eller prova fiskelyckan från övre däck.
Befälen var de som bestämde på Vasa. De hade ett alldeles eget rum som kallades kajutan. Kajutan var dekorerad med skulpturer och där fanns både bord och sängar. Befälen åt dessutom på fina tallrikar och fat som var gjorda av tenn och keramik. Befälens kläder var sydda i dyrbara tyger och det fanns till och med en som bar en guldring. Ingen båtsman eller knekt skulle någonsin kunna ha råd med något så lyxigt.
Men Vasa kom aldrig till Polen. Och besättningen ombord hann aldrig äta någon ärtsoppa, spela spel eller kamma bort några hårlöss. I stället slutade skeppets första resa – dess jungfrufärd – i en katastrof.
Detta kunde dock ingen ana den där soliga söndagseftermiddagen den 10 augusti 1628 då Vasa seglade ut från Stockholm. I staden, längs med bryggorna, hade många människor samlats för att se skeppet segla iväg. Aldrig förr hade folket i Stockholm skådat ett så stort och vackert skepp. Från Vasas öppna kanonluckor smällde man av flera dundrande kanonskott.
Ombord på skeppet fanns, förutom besättningen, också kvinnor och barn. De var släktingar och gäster till de som skulle arbeta på Vasa och tanken var att de bara skulle följa med en liten bit på skeppets jungfrufärd. Men inte hela vägen ner till Polen.
När skeppet seglat en liten bit tog vinden plötsligt tag i seglen. Vasa lutade lite åt sidan men lyckades räta upp sig. Plötsligt kom ännu en vindpust och den här gången gick det inte lika bra. Vasa började istället luta mer och mer och vatten strömmade in genom de öppna kanonluckorna som nu hamnat under vattenytan.
Katastrofen var helt enkelt oundviklig. Vattnet vällde snabbt in i skeppet som började sjunka – mitt framför ögonen på alla människor som samlats!
Människorna ombord försökte rädda sig så fort det bara gick. Inifrån skeppet kravlade man sig ut genom dörrar och luckor. Folket på övre däck klamrade sig fast i de höga masterna. De små båtar som fanns i närheten försökte rädda så många som möjligt. Nästan alla som fanns ombord hade tur och klarade sig. Men det fanns också de som drunknade och följde med Vasa ner i djupet…
Strax efter olyckan bestämde man sig för att försöka ta upp Vasa, men det gick inte för skeppet var alldeles för stort och för tungt. Däremot lyckades en dykare i en dykarklocka ta upp nästan alla kanoner. Det var ett livsfarligt arbete att ge sig ner i det mörka kalla vattnet. Men kanonerna var dyrbara och den som klarade att plocka upp dem kunde tjäna mycket pengar.
Vasa låg kvar på botten i flera hundra år. Nästan alla färger försvann och Vasas trä blev alldeles mörkt. Skulpturerna ramlade av och sjönk ner i slammet på botten. Men efter över 300 år bestämde man sig för att ta upp skeppet. Den här gången gick det bättre än på 1600-talet och år 1961 kom Vasa upp från havets djup igen.
När Vasa kommit upp på land pusslades alla lösa delar ihop igen och man byggde ett museum. Allt som var lastat ombord på Vasa när skeppet sjönk fanns fortfarande kvar. Där fanns båtsmännens kläder, mynt, kanonkulor och en massa andra saker. Inne i skeppet hittades också skeletten av några av de människor som drunknade när Vasa gick under.
Idag kan du se allt detta på Vasamuseet i Stockholm.
Men varför gick det då som det gick med Vasa och vems fel var det att skeppet sjönk? Detta frågade man sig redan på 1600-talet. Men vad vi vet så dömdes och straffades ingen.
Idag vet vi att Vasa inte var stabilt. Skeppet var lite för högt och med för mycket tyngd ovanför vattnet. Det kunde därför inte hålla balansen så bra. Antagligen skulle det ha varit bättre om man lagt i lite mer barlast i botten på skeppet. Hade man dessutom stängt kanonluckorna i tid så hade vattnet inte kunnat forsa in. I så fall hade kanske Vasas resa fortsatt hela vägen ner till Polen. Men det skulle ha varit en helt annan berättelse…

Ordlista:
Vasa – kungligt släktnamn
Skeppsgården – platsen där Vasa byggdes
Timmerman – en person som byggde skeppet
Barlast – tyngd man lägger i botten på skeppet för att göra det stabilt
Lejonmaskaron – lejonansikte i trä som sitter på en kanonlucka
Båtsman – gammalt namn för sjöman Knekt– gammalt namn för soldat
Batteridäck – våning på skeppet där kanonerna fanns
Kabyss – köket på skeppet
Frivakt – ledig tid på skeppet
Befäl – person som bestämmer på krigsskepp Kajuta – rum där befälen bodde
Jungfrufärd – skeppets första resa
Dykarklocka – behållare som en dykare kan andas i och som hissas ner i vattnet