FN:s Barnkonvention

Skriv ut
Konventionen om barnets rättigheter (Barnkonventionen) antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989.
Efter bara två år hade majoriteten av världens länder ratificerat dokumentet och därmed förbundit sig juridiskt att genomföra den. Större delen av världens regeringar runt om i världen, bland andra Sverige har antagit Barnkonventionen. USA har dock valt att stå utanför.
Konventionen om barnets rättigheter har folkrättslig kraft. De enskilda regeringarna i de länder som ratificerat konventionen är ansvariga för att rättigheterna respekteras.
De är även ansvariga för att regelbundet lämna rapporter om vilket arbete de bedriver för att genomföra och följa konventionen.
För att övervaka att Barnkonventionen följs har FN tillsatt en särskild kommitté för barnets rättigheter (Barnrättskommittén). Alla konventionsstater ska regelbundet lämna rapporter till kommittén om vilka åtgärder som vidtagits i respektive länder för att leva upp till åtagandet. Kommittén diskuterar innehållet med respektive lands regering och avrapporterar sedan till UNICEF.
I Sverige har Barnombudsmannen uppdraget att övervaka att Sverige lever upp till intentionerna och genomförandet av Barnkonventionen.
En viktig aspekt av konventionen är att den ger en universell definition av vilka rättigheter som borde gälla för barn i alla samhällen oavsett kultur, religion eller andra särdrag.
Konventionen är inriktad på individen, på det enskilda barnet. På så vis inkluderar den alla typer av mänskliga rättigheter. Såväl ekonomiska, sociala och kulturella som de politiska och medborliga.
Barnkonventionen består av totalt 54 artiklar och fyra av dessa - artikel 2, 3, 6 och 12 - innehåller de grundläggande och allmänna principerna för hela konventionen.
De övriga handlar om hur staterna skall arbeta med konventionen.

Fyra av sakartiklarna är vägledande för hur hela dokumentet skall tolkas:
Artikel 2 som erkänner alla barnets rättigheter och lika värde och att ingen får diskrimineras.
Artikel 3 som anger att man ska utgå från barnets bästa vid alla beslut och vid åtgärder som berör barn.
Artikel 6 handlar om barnets rätt till liv och utveckling. Här handlar det inte enbart om fysisk överlevnad utan även om psykisk, social, andlig och moralisk överlevnad.
Artikel 12 handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och att bli lyssnade på i alla frågor som berör barnet.
I den så kallade kulturartikeln, artikel 31,slås fast att barnet har rätt att till fullo delta i det kulturella livet och att man ska uppmuntra tillhandahållandet av lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverksamhet.
Konventionsstaterna ska enligt artikel 23 bidra till det fysiskt eller psykiskt handikappade barnets största möjliga integrering i samhället och Läs individuella utveckling, innefattande dess kulturella och andliga utveckling.

Salamanca deklarationen

Ett annat dokument som har betydelse för barn med funktionsnedsättningar är den så kallade Salamancadeklarationen. Den antogs 1994 i samband med Världskonferensen om specialundervisning.
Här slås det fast att barn med särskilda behov har rätt att få det stöd de behöver för att kunna delta i undervisningen inom det vanliga skolsystemet. En integrering av barn med särskilda behov i den vanliga skolan motverkar fördomar och diskriminering. Studerande vid lärarutbildningarna skall ha tillgång till undervisning i specialundervisningsmetodik.

Barn och tillgänglighet
En grupp som blir speciellt utsatt när tillgänglighetsperspektiv är bristfälliga eller frånvarande, är barn och unga med funktionsnedsättningar av olika slag.
Barn med funktionsnedsättning har som alla barn enligt Barnkonventionen okränkbara rättigheter; de har rätt att bli lyssnade till, rätt till liv och utveckling utan att diskrimineras samt att man ska utgå från barnets bästa.
De har samma behov av delaktighet, gemenskap och utveckling som alla barn för att kunna skapa en grundläggande tillit till andra och sig själv. Bra förutsättningar för att skapa en god grund för självkänsla och positiv självbild är en förutsättning för att barnet kan hantera sitt liv även som vuxen. Barns behov för en gynnsam utveckling faller ibland utanför administrativa gränser och därför bör stöd och hjälp i det dagliga livet i samband med skola, träning och fritid vara konstruktivt och integrerat med varandra.
Därför borde verksamhet som direkt riktas till barn och unga ha extra höga krav på tillgänglighet och helst nolltolerans.