Om hälsa Synen på hälsa och hur hälsa och ohälsa definieras har givetvis varierat genom historien. I FN:s världshälsoorganisations (WHO) definition av hälsa från 1946 menar man att hälsa är "ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte endast en frånvaro av sjukdom eller skröplighet. Hälsa på högsta nivå är en av de fundamentala rättigheter som tillkommer varje människa utan åtskillnad av ras, religion, politisk åskådning, ekonomiska eller sociala förhållanden.
” Enligt WHO klassificerar man sjukdomar enligt två klassifikationssystem ICD (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems) definierar vad som är fel, vad som utgör orsaken och ställer diagnos. Men även ICF (International Classification of Functioning, Disability and Health), Här handlar de om funktionstillstånd, vad konsekvensen blir av sjukdom eller skada. Vad fungerar trots skada eller sjukdom och vad fungera inte. WHO klassificeringar används bl.a. i statistiska och diagnostiska syften.
Historik
När den moderna medicinska vetenskapen etablerades under 1800-talet, och man fick ökade möjligheter att både lindra och bota, blev hälsa alltmer definierat som frånvaro av sjukdom, defekt eller nedsättning. Begreppet blev då normativt, det fanns ett normalt läge att utgå ifrån och olika avvikelser kunde rubriceras som sjukdom och/eller onormalt.
En annan tidig definition av vad hälsa är kan man finna hos läkaren Galenos (129 - ca 200 e Kr) han såg hälsa som ”ett tillstånd i vilket vi varken lider ont eller är förhindrade från det dagliga livets funktioner” (Nordenfelt L 1991)
I ett sådant synsätt blir det människans handlingsförmåga och hennes möjligheter att uppnå sina mål som står i centrum. Fokus förskjuts från hennes ohälsa/sjukdom, defekt eller nedsättning Här kan det senare snarare vara orsak till ohälsa men det är inte själva ohälsan. En människas mål kan se olika ut beroende av hennes kulturella och sociala sammanhang och varierar under livets olika faser.
Ett perspektiv som ligger nära detta är det salutogent perspektiv (salus= hälsa, genesis=ursprung) ser man hälsa som ett Kontinuum. Ingen är absolut frisk eller sjuk, utan vi rör oss mellan dessa olika poler genom livet. Här talar man om friskfaktorer och skyddade faktorer som finns både på individ- och samhällsnivå.
Det som skapar hälsa är bland annat att kunna älska, kunna arbeta, kunna leka och att ha framtidsoptimism.
Rehabilitering är inriktad på individens möjligheter att återvinna en förlorad förmåga. Rehabilitering är inriktad på individens
möjligheter att återvinna en förlorad förmåga. I rehabiliteringsverksamhet handlar det alltså om att återta eller lära på nytt
utifrån en ny situation som uppstått på grund av skada eller sjukdom.
Habiliteringsverksamhet är inriktad på att nya utveckla förmågor som aldrig funnits. Ordet habilitering kommer från latinets habil och betyder skicklig och bidra till att personer med medfödd skada eller funktionsnedsättning kan leva ett självständigt liv.
Trots olika utgångslägen finns det också åtskilligt som dessa verksamheter har gemensamt. Båda två har en pedagogisk dimission då det handlar om lärande – och utveckling, är både medicinsk och filosofisk.
I detta ryms både det ibland livslånga lärandet som krävs för att kunna hantera och förstå skadan/sjukdomen som förmågan till reflektion kring de existentiell frågor som situationen lyfter fram.
Man kan därför i en rehabiliteringsprocess/habiliteringsprocess med fördel arbeta med hela det pedagogiska spektra. För att skapa såväl förståelse, som utrymme för att redskap och möjlighet för att kunna reflektera över situationen. Det sker i en dialog och handlar därför mer om kunskapsutveckling än kunskapsförmedling. Där t.ex. patient och läkare/sjukgymnast/andra i samma situation etc. lär av varandra.
Inom båda områdena arbetar man med fokus på att stödja och utveckla ”det friska” och stärka salutogenesen och motivation.
En väl fungerande rehabiliteringsprocess uppmärksamma och kan hantera den pedagogiska dimensionen, d.v.s. både lärandet och utveckling.
Den förmår att rikta verksamheten rakt ini individens/patientens utvecklingszon och att rigga den sociala situation så att den är rik på erbjudanden och möjlighete. (se om pedagogik)
Då blir den centrala frågan om motivation inte en prestation eller något man förtjänar utan ett av de gyllene ögonblick som uppstår och blir oss givna i en relation. Just därför har den även potentialen att vara verksam som en inre motor hos individen efter t.ex. avslutad rehabiliterings eller habiliterings insats.
Kultursektorn som en aktiv del i rehabilitering
I ett rehabiliteringssammanhang finns stora möjligheter för flera aktörer att utveckla sina ordinarie verksamheter, inte minst inom kultursektorn. Inte bara som trevliga avbrott utan som aktiv part. Där den ordinarie verksamheten inom områden som pedagogik och utställningar m.m. kan användas och utvecklas bredare i samarbete med andra offentliga aktörer inom vård och omsorg och ideella organisationer.
Museum, kulturhus, bibliotek etc. har tillgång till kommunikativa, generösa upplevelseinriktade offentliga rum och verksamhet. Det gör att dessa offentliga verksamheter har mycket att erbjuda som en aktiv part i rehabiliterings- och habiliteringssammanhang för barn och unga, vuxna och inom äldreomsorg.
Med upplägget från ”Sjukhussäng till Museum” ingår Vasamuseets pedagogiska verksamhet som en del av rehabiliteringskedjan för barn och unga. I samarbete med Astrid Lindgrens barnsjukhus vid Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge och Solna finns de så kallade Äspingarna stationerade. Med pedagogiskt material för lek, träning och lärande. I Alla ombord!-rummet på Vasamuseet är olika möjligheter till träning inbyggda i miljön och i de pedagogiska programmen. (Läs mer om detta under rubriken Äspingar)
