Vygotskij menade att det viktigaste är att träna och utbilda barn i förmågan att skaffa sig kunskaper och att kunna använda dem snarare, än att lära ut en viss mängd kunskap i form av faktastoff.  
Pedagogens främsta uppgift är därför att organisera/rigga den sociala dimensionen/situationen för lärande och utveckling.

Ett centralt begrepp är den proximala utvecklingszonen.
Det är det område som ligger utanför den nu erövrade basen av färdigheter,alltså det man redan kan.
I denna zon finns det som är i vardande, det man ännu inte kan eller erövrat själv men som barnet kan klara av med hjälp av stöd.
Stödet kan komma från pedagogen, förälder eller ett annat barn – lär gör man tillsammans.
Men denna utvecklingszon är individuell, två barn på samma bas kan ha olika utvecklingszoner.

Pedagogen bör därför rikta verksamheten mot detta område då dagens utvecklingszon är morgondagens bas.
Genom att använda sig av explorativa/öppnade frågor och strategier i ett samtal, går man barnets eget definierade behov tillmötes med hjälp en rik uppsättning av både inre (språk, tankar, relationer) och yttre redskap (material, miljö, relationer).

I lärgången - vägen mot lärande och utveckling, utgår man från vardagserfarenhet och vardagsbegrepp, alltså sådant man känner till. Från detta bryggar man över till generaliseringar som exempelvis vad kan jag använda detta nya jag lärt mig till – att det äger giltighet i barnets egen livsvärld.
Man tar fasta på graden angelägenhet (upptäckarglädje, har jag nytta av detta) och arbetar även med kognitiv konflikt (frustation över att inte kunna det man vill).

Det är viktigt att öva uthållighet, att kunna stanna i uppgiften och ta ansvar för den. Att kunna planera, påbörja, genomföra och avsluta en uppgift.

Genom generaliseringar kan de nya kunskaperna användas i flera andra situationer. Det man först kan göra med lite hjälp klarar man sedan av själv - då sker ett överlämnade. Den nya kunskapen och färdigheterna i hur jag kan ta mig an en uppgift (lärandestrategin) har på så vis intentionaliserats, blivit till barnets egna inre redskap.

Ett pedagogiskt rum bör erbjuda flera möjligheter som barnet kan använda sig av och uttrycka sig genom. Pedagogisk verksamhet på museum har unikt goda förutsättningar att erbjuda ett sammanhang där lek, läkande och lärande möts. Här kan tre parter barn/unga, pedagog och miljö samverka i samklang. Genom att lära, leka, träna utvecklar människan sin potential och att även förändra sina livsvillkor.