Möjliga perspektiv?
Att människor är olika och har olika behov kan ses som en självklarhet. Vi kämpar alla med olika svårigheter och tillkortakommanden i våra liv och kompromisserna blir ofta flera med åren. Men ingen människa är en manifest uppsättning av hinder eller nedsättningar. Våra identiteter som människor byggs upp och konstrueras av flera faktorer och den samspelar också med olika dimensioner som kön, ålder, etnicitet, klass, sexuell läggning m.m.
Med ett intersektionellt perspektiv tittar man just på de skärningspunkter där dessa olika dimensioner möts. I ett sådant sammanhang talar man om positionering istället för identitet. Då en position är mer komplex och föränderlig än identitet. Ibland är en funktionsnedsättning en av flera beståndsdelar i ett identitetsbygge eller i en positionering.

Kategorier och makt
Kategorinfunktionsnedsatt är en både en medicinsk men framför allt socialkonstruktion. En förutsättning för att upprätta en kategori är sortering och klassificering. Klassificering är också ett sätt att utöva makt. Vem definiera, i vilket syfte och vad får det för konsekvenser? Är frågor man hela tiden bör ha närvarande. Genom klassificering avgörs vad som är normalt och vad som hamnar utanför eller i gränslandet och hierarkier uppstår. Men även det normal/normatenär en kategorisering som kan ses som en "icke identitet", då full funktionalitet inte existerar annat än som just en konstruktion.

Representationsskap
Ytterligare ett problem med kategorisering är att människor blir till ett kollektiv/en kategori där olikheterna inom gruppen suddas ut och det som enligt normen är särskiljandet istället lyfts fram som det viktigaste. Här uppstår även ett grundläggande problem med representationsskap som är identitetsbaserad. Vem som ska anses vara tillräckligt god representant för människor med en viss funktionsnedsättning eller i allmänhet? Ska man t.ex. angripa det som är stigmatiserande men samtidigt upprätthålla kategorin eller dekonstruera själva kategorin?  Göra särskilda saker för särskilda människor, vid särskilda tillfällen eller för alla?

Om vad och hur kan vi tala om saken?
Det sätt man talar om och i de sammanhang som funktionsnedsättningar diskuteras eller omnämns rör sig ofta inom en diskurs som utgår ifrån avvikelsen och det problem den ger upphov till för individ och samhälle. Två huvudtyper av berättelser tycks få plats. Den ena är eländesbeskrivning och den andra är en form av omvänd exotism. Där människor gör "fantastiska" saker. som att arbetar, studerar, ha intressen, familj osv. är nästan normal eller vanlig (som oss andra) trots sin nedsättning. Den normativa blicken blir lätt en omedveten utgångspunkt. Genom det sker en andrefiering som påminner om koloniala och postkoloniala strukturer sätt att beskriva de andra.

Mostånd och avslöjande
Men klassificering, kategorisering och objektifiering ger också upphov till olika former av motstånd, som inte acceptera kategorin utan även dekonstruera och avslöja den. Kanske är det genom att titta på dessa motståndsstrategier som berättelserna kan bli mer mångfasetterade. En viss form av "exklusivitet" kommer då att utmanas. Aldrig så att tolkningsföreträdet till den egna livsberättelsen upphör. Men den öppnar även upp för att den också ingå i en gemensam historia.

Om tillgänglighet
Om man placerar samtalet om tillgänglighet och funktionsnedsättning inom samma kontext som frågor om demokrati- och mänskliga rättigheter. Blir det även en fråga om makt, över och underordning.
Kanske måste man både titta på vad som skapar dessa kategorier och vad som upprätthåller dessa. För att göra upp med kvardröjande filantropiska strukturer, där såväl tacksamhet och duktighetssyndrom dröjt sig kvar och försvårat utvecklandet av ett nytt sätt att förhålla sig och som verkligen inkluderar mångfalden istället för att bevaka enfalden.

För att alla barn och vuxna ska få sina rättigheter garanterade krävs delaktighet och just delaktighet förutsätter tillgänglighet och ett jämlikt bemötande. Det är därför just tillgänglighetsarbetet är berikande och utvecklande för en hel organisation.
Det är en möjlighet att utvecklas, berikas, bli tydlig och konkret i sin värdegrund och människosyn.